Jag tänkte ge mig på utmaningen att, i en serie inlägg, förklara vad det innebär att ha ADHD. I varje inlägg så går jag igenom ett symptom som jag upplever det och besvarar vanliga tankar och frågeställningar jag stött på. Min förhoppning är att någon ska få en tydligare bild av vad ADHD är, på vilket sätt det är ett funktionshinder, och vilka positiva effekter man får med på köpet. Det första symptomet jag tar upp är svårigheten att ta tag i uppgifter.

En viktig sak att komma ihåg är att alla har symptom på olika diagnoser men att det som gör det till ADHD är att symptomen är starka. Jag brukar jämföra det med olika saker så man ska förstå skillnaden.

• Vissa personer är lättirriterade, nästan alla är det ibland. Alla har dock inte aggressionsproblematik.
• Alla kan få huvudvärk, även stark huvudvärk. Alla lider inte av migrän…även om vi ibland hävdar att vi har migrän när vi har en ovanligt stark huvudvärk.
• Att känna ett sug efter att festa är inte att vara alkoholist.
• Vissa ser perfekt, andra ser inte lika bra, en hel del behöver glasögon och några är praktist taget blinda utan dem.

Min poäng är att allt går att gradera och även när man har diagnos så har man olika starka symptom. Vissa har lite av några symptom och jättemycket av andra. En diagnos innebär att du har några av symptomen tillräckligt starkt för att det ska innebära svårigheter i ditt liv.

Avsaknad av startmotor

Jag har oerhört svårt att självmant ta tag i saker som jag inte för tillfället känner passion för. Jag har en stark tendens att skjuta på saker till sista stund och ibland till efter sista stund. Det räcker inte med att det är något jag borde göra eller något jag vill få gjort. Det räcker inte ens med att det är något jag känner att jag tycker är roligt. Det som krävs är att jag känner passion, intresse, utmaning. Det här är utan tvekan mitt största problem.

Just med den här problematiken är det vanligt att man känner igen sig och sedan jämför med hur man själv hanterar problemet vilket är olika sätt att ‘ta sig i kragen’. Trots allt så är det något som nästan alla kämpar med dagligen, att man måste utföra de tråkiga uppgifterna. Det är det som är det mest frustrerande för mig, att jag verkligen önskar att jag hade en krage att ta tag i.

Jag har ett oerhört antal gånger kännt att NU ska jag komma igång med rutiner och börja ta ansvar för vad jag måste göra. Jag ska börja träna mer, betala räkningar i tid, skriva blogginlägg fem dar i veckan och borsta tänderna två gånger om dagen. Dagen efter har jag svårt att motivera mig att äta frukost.

När jag förklarade det här för en vän som jag arbetat med i ett projekt så trodde han inte ett ögonblick på mig; anledningen var att när vi arbetade tillsammans så hade jag full koll på ett stort projekt och ledde ett team på 15 personer dag och natt i fyra dagar. Under dessa fyra dagar hade jag en konstant fokus, jag var passionerad och tog mig an utmaning efter utmaning. Jag var i mitt esse. Jag behövde ingen startmotor för jag stannade inte upp ens när jag sov.

Medikation

Det är till stor del för att få bukt med det här symptomet som jag äter Concerta och Ritalin. Det funkar bra i den mån att jag har lättare att komma igång än när jag inte äter tabletter men det är långt ifrån perfekt. Vissa saker är oerhört mycket lättare; jag plockar till exempel undan från vardagsrumsbordet när jag kliver upp från soffan, något jag aldrig gjorde innan jag fick min diagnos. En hel del saker är fortfarande väldigt svårt att få gjort och så fort jag missar att göra det inom den tidsram jag satt ut att jag skulle göra det så blir det tio gånger svårare.

Andra sätt att hantera det

Något jag brukar rekomendera andra som funkar lite som jag är att skriva ner tre saker på en lapp och sedan utföra dem. Att ha en att göra lista som innehåller allt för många saker gör det för svårhanterligt och att bara ha en sak att göra blir för lätt att skjuta på. Tyvärr så är det ibland svårt att komma igång och skriva den där listan.

Det bästa man kan göra är att hitta stöd, hitta personer som drar igång en när man inte klarar det själv. Det räcker kanske inte med en person då det lätt blir att man hamnar i konflikt över det ‘tjat’ som krävs av den personen. Kan man skapa sig ett stödnätverk av människor som förstår problematiken och som kan få ut nytta av att dra igång en så har man en bra plattform att stå på.

Silverkanten

Det kan verka omöjligt att hitta något positivt i att inte kunna få saker gjorda men jag tror att jag, som försvarsmekanism, utvecklat en förmåga jag har haft mycket nytta av. Då jag alltid väntat tills kvällen innan prov med att plugga så har jag blivit tvungen att bli duktig på att göra saker väldigt bra och väldigt snabbt under press. Jag är den första att erkänna att det ofta skulle bli bättre resultat om jag tog den tid jag hade till förfogande men under situationer då man inte har mycket tid till förfogande så fungerar jag bättre än de flesta. Under intensiva projekt fungerar jag mycket väl, och jag tror det är tack vare min avsaknad av startmotor.

En väninna till mig skrev ett inlägg om att hon inte tror att könsneutralitet är svaret på jämlikhetsfrågan. Hon är själv en stor förebild för många tjejer via sin gaming-inriktade blogg och hon har en underbart söt liten dotter. Hon har länge kämpat med att skapa jämlikhet inom gaming världen genom att outröttligt berättat och visat att tjejer hör hemma bland datorspel precis lika mycket som killar. Hennes poäng i inlägget är att det viktiga är att alla hör hemma, att alla blir lika väl bemötta och har samma förutsättningar och att detta inte innebär att alla ska vara likadana.

Hon berättade igår stolt på facebook att någon inte håller med och har skrivit ett eget blogginlägg om hur fel hon har. Som jag förstår det så anser skribenten att det är bakåtsträvande att anse att man ska kunna vara olika och ändå jämlika. Enda lösningen för att få samma möjligheter, lika lön och lika respekt är tydligen att ta bort olikehter som maskulint och feminint.

Jag kan inte låta bli att undra hur vi ska göra med olika hudfärger, kulturer, språk och, i mitt fall, NP diagnoser. Om alla måste vara lika för att det ska bli jämlikt hur ska då jag kunna passa in? Hur ska vi lösa intergrationen om det krävs att alla beter sig lika för att det ska fungera?

Min åsikt är som den alltid varit att jämlikhet inte har någonting med likhet att göra. Man ska, oavsett om man är kille eller tjej, kunna vara feminin eller maskulin, ha ADHD eller Aspberger, fira Jul eller Ramadan, vara vit eller gul och alla ska ändå mötas med respekt och ha ungefär lika bra förutsättningar i livet. Jag tror att det bästa sättet att uppnå detta är att börja se det som självklart och göra det tydligt inför alla runt oss att vi ser det som självklart. Jag är övertygad om att det är viktigare att vi respekterar rosa jackor lika mycket som blå än vilket kön barnet har som bär jackan. Vi gillar olika.

Julen är över och jag har svårt att komma igång igen. Under juletiden har jag vart dålig på att äta mina ADHD-piller och det märks tydligt. Senaste dagarna har jag börjat äta dem igen och det är underligt vilken skillnad de gör för mig. Jag satt idag på förmiddagen och tittade på min nya favoritserie “Community” och kom på mig själv med att bli…jag vet inte riktigt vilket ord som passar bäst här. Det kanske kan beskrivas som rastlös men det är med en känsla av att vara driven snarare än att inte veta vad jag ska göra. Jag kom på mig själv med att vilja ta mig an saker, ordna ett event, skaffa nya vänner eller varför inte ta tag i saker jag varit dålig på att ta tag i? Tabletterna ger mig den drivkraften och det borde betyda att jag lyckas få saker gjorda, eller hur? Tyvärr så finns det även en motverkande kraft, den kraft som får styra fritt när jag inte tar Concerta; jag skämms över det jag inte fått gjort.

När jag träffar människor som just upptäckt eller ännu inte kommit underfund med att de har ADHD så lägger jag ganska mycket fokus på att prata om skam och vikten av att släppa den. För mig och, som jag ser det, många andra med ADHD så är det största hindret i livet den skam vi under hela livet byggt upp över svårigheten att få saker gjorda. Ett personligt exempel är att jag nyligen betalade 300 kronor i förseningsavgift till biblioteket. Sedan jag började äta Concerta så har jag inga svårigheter att betala räkningar i tid eller att lämna in böcker jag lånat…förrän jag råkar bli försenad. Så fort jag passerar deadline för en räkning, en uppgift, eller i det här fallet att lämna tillbaka en bok, så blir det genast många gånger svårare. Jag glömde boken varje gång jag åkte in till Växjö och när min hustru vänligt nog la boken i bilen till mig och påminde mig under dagen så glömde jag ändå lämna in den på väg hem från jobbet. Inte förrän nästa steg var kronofogden fick biblioteket tillbaka sin bok. Det är som att skammen att jag inte fått det gjort gör att mitt huvud som försvar glömmer bort det hela fullkomligt så fort det får chansen.

Saker jag just nu har att göra som jag skjutit på och glömt bort och som får mig att hamna framför TVn eller att ta tag i något mindre viktigt som att tömma soporna är att skriva ihop en projekttext, betala räkningar för företaget, ringa potentiella föreläsningsklienter och söka extrajobb.

Så nu får jag se till att äta mina piller för att motverka det naturliga motståndet som ADHD innebär och så får jag själv se till att försöka motverka det mentala mostånd jag egenhändigt skapar.

Jag har under senaste tiden ännu en gång arbetat om utseendet på bloggen. Den här gången så är målet att arbeta ihop mina tre sidor till att ha samma stil. De tre sidorna är den här bloggen, mitt företags sida lukos.se där jag skriver om de uppdrag jag genomför I mitt arbete och tomasforsman.com som jag tänker använda som nav I min digitala närvaro.

Jag har tidigare haft svårt att hålla min blogg levande under en längre tid. Jag har hittat en specialinriktning och kört I 110% tills jag blivit uttråkad och helt sonika slutat skriva. Den här gången har jag gett upp hoppet att kunna hålla mig till en röd bloggtråd och insett att min blogg, precis som jag, har ADHD och att jag istället för att kämpa emot det bör göra det till en styrka. Den här gången tänker jag inte försöka att alltid skriva ett superbra inlägg utan ibland istället nöjja mig med något kortare och mer spontant. Jag tänker inte heller skämmas över att skriva om saker som inte på något sätt hänger samman med något annat. Det blir lite teraputiskt att släppa taget på det sättet.

En del av mig är nyfiken på om någon kommer vilja läsa det jag skriver men jag kommer att göra mitt bästa för att inte fundera allt för mycket på det utan köra på I alla fall. Den här gången kommer jag blogga för att jag vill skriva, inte för att jag vill att andra ska läsa. Jag hoppas att det blir mindre press på det sättet och att det då blir lättare att bara släppa fram de ord som vill ut. Så om någon vill ‘följa’ mig på blogaloo så bör man vara beredd på inlägg om allt ifrån datorspel till social media till familjeliv till böcker till…ja vi får se vad det blir.

So, if you want to help me with this experience, just click on adds on this page =D If you don’t use Firefox I suggest you click the link to the left and install it…that gives me $1!

Mitt nuvarande experiment är att se om jag faktist kan tjäna några pengar på att blogga. Efter några dagar med Google Adsense (googles reklamprogram) så närmar jag mig 2 dollar!!! Den ljusa sidan är att jag faktist inte gjort särskilt mycket arbete utöver att installera det hela, något som tog ungefär en kväll av underhållande internet-research.

Om du vill hjälpa mig så är det bara att surfa runt och klicka på lite olika reklamlänkar =) och om du inte har Firefox installerat så klicka på länken till vänster och installera den så tjänar jag en dollar!!

Anyway, welcome to my blog…again. I think I’ve figured out what I’ve done wrong every other time I started a blog. I’ve started fixating on the functionality so much that the content became my second priority. This time I’ll start focusing on the content and the functionality and looks will grow in a slow pase.